Min sambo lägger märke till att jag är rastlös, vilket jag ofta blir när jag är hemma och inte har något särskilt för mig. Jag ställer ut kameraväskorna i hallen och börjar knyta skorna, och på Emmas uppmaning tar jag en foto-promenad i den vackra novembermorgonen. Det är kallt ute, kanske 4-5 grader, så jag tar bilen med mig för att kunna sätta mig och värma händerna då och då.
På väg ut mot parkeringen börjar jag fundera på hur och vad jag ska fotografera. Medan jag åker ner mot centrum så kommer jag att tänka på en fotograf vid namn Donald Boyd som jag följer på Instagram. Han gör mycket speciella minimalistiska bilder och jag får lust att prova något liknande. Det vackra i hans bilder är att de innehåller så få objekt. Det kan vara till exempel en gräskulle med ett träd, eller hörnet av ett hustak mot himmelen som bakgrund. De är väldigt enkla, men hans bilder är ändå alltid intressanta. Det som fascinerar är hur enkelt det verkar vara för honom att antyda det som inte syns. Linjer som leder ut ur bilden ger en föreställning om vad som finns utanför synfältet, utan att man egentligen ser det. Boyd är expert på att visa lite mindre än vad som egentligen är själva bilden, och låta tittaren lägga till resten med fantasin. Dessutom så får han fram färger som påminner om pastellkrita eller akvarell. Ofta ser hans fotografier ut som målningar.
Ljuset den här morgonen är klart och hårt som det kan vara en molnfri höstdag och jag styr ner mot småbåtshamnen för att prova idén med minimalistiska bilder. Väl framme går jag först runt lite utan kameran och funderar på vad jag ska fotografera. Några objekt verkar intressanta och jag bestämmer mig för att använda ett teleobjektiv för att ge bilden ett kort skärpedjup och samtidigt en komprimerad avståndskänsla. Min tanke är att fotografera ut över vattnet så att bakgrunden blir både separerad och lugn. På det sättet tänker jag att objektet kommer att bli mer ensamt och bilden får färre detaljer att fästa blicken på.
Efter att ha provat några olika idéer lade jag märke till att kedjan som utgör staketet mellan gångvägen och parkeringen bildar en vågig linje, som man kan föreställa sig även om man inte ser hela. Dessutom så blir det en tydlig kontrast mellan å ena sidan järnets kalla tyngd och betongens hårdhet, och andra sidan det mjukt böljande vattnet bakom. För även om bakgrunden är så ofokuserad som den är, så hoppas jag att den som tittar på bilden uppfattar havet, öarna i bakgrunden och himmelen ovanför.
Resultatet är i min mening inte i närheten av Donald Boyds pastell-liknande fotografier, men jag är ändå nöjd med bilden. Den uttrycker i all sin enkelhet något som känns påtagligt och närvarande.
jonasjanson.com 