Att bjuda sina vänner på bilder, och få lite övning på köpet.

En av svårigheterna med att porträttera människor som inte är vana modeller är att ge bilderna en känsla av naturlighet. När en kamera riktas mot oss blir vi självmedvetna på ett sätt vi inte är vana vid, och börjar göra saker vi normalt inte gör. Om fotografen inte säger något alls lyfter de flesta på hakan för att ”sträcka på sig”. När fotografen sedan ber en person sänka hakan så hamnar fokus hos den som är bakom kameran, inte på den som ska bli fotograferad. Detta är inte en vidare bra metod att hjälpa en människa att se ut ”som vanligt”. Hur gör man då för att bilderna ska se naturliga och avslappnade ut? Den här frågan antar jag att alla fotografer ställt sig förr eller senare. Snarare förr än senare.

Att ha vänner som samlas för en fika, och att de inte har något emot att bli fotograferade är en välsignelse! Människor som är på bra humör och umgås uppsluppet ger en fotograf fantastiska möjligheter till naturliga porträtt utan uppstyltade och tillgjorda poser. Idag har jag haft turen att vara bjuden till ett sådant tillfälle, nämligen en adventsfika hos en barndomsvän. Ett antal vänner och familjemedlemmar hade bjudits in, av vilka jag kände några och andra inte. Medan barnen lekte och de vuxna småpratade om ditten och datten passade jag på att plocka fram kameran. Jag tog några bilder i smyg medan folk pratade med varandra, sedan blev det bilder när de var medvetna om kameran. Efter det tog jag andra bilder som var ett samspel mellan fotograf och modell. Efterhand som jag fortsatte blev även personer som jag aldrig träffat förut bekväma med att jag fotograferade. De visade en avslappnad attityd och verkade tycka om att bli fotade. Det känns som att jag är något bra på spåren med det här sättet att närma mig människor med kameran. Sakta och obemärkt, som en fluga på väggen. Sedan gör jag mig mer uppmärksammad, lite i taget.

De bästa bilderna har jag redan snabbredigerat och skickat som en present. Det är det minsta jag kan göra när de så tålmodigt står ut med mig och min kamera 🙂

Tack till Camille och Polina för de här nya insikterna … och för kaffet!